Det slog mig häromdagen då det var uppe i Amerikansk media om hur ärlig man ska vara med sina barn angående tomten. Detta är svårt översatt på sätt och vis, även om Sverige blir mer och mer Amerikaniserat för varje år, då den Svenska tomten har rätter i andra myter än den cocacolaröda alkis som har flygande släde och kryper ner i skorstenar. I Sverige kommer han ju hem till folk, svettas som McCain på kinesrestaurang och skrämmer barn som förväntar sig Disneyversionen. Amerikat har ju varit smart där med en magisk St Nick som beamar in Cpt Kirk-style, och ninjar runt i natten bara för att dra innan någon ser honom, och enda spåret är klappar för amatören, och kak-rester för den aspirerande mästerdetektiven. Men nog om det..
Men hur länge ska man låta sin avkomma tro på tomtefan då? Som sagt blir det ju svårare och svårare då vi har konflikterande uppgifter mellan kulturer och det är ju 50/50 influens då tvn är en viktig barnvakt. Så jag läste om det hela. Tydligen kan barn tro på det hela upp till en ålder av 7-9 år, även om det är lätt att räkna up från vilka familjer det sitter en nioåring och tror på tomten. Jag inbillar mig att det är den här slyngeln som käkar snorbusar, är sängvätare och har varit på akuten för utfiskande av leksak ur ändalykten – det här är min tanke bara.
Det måste vara svårt som förälder att välja om man ska erkänna, eller om man ska köra racet att ljuga fram till dess att den logiska hjärnan har utvecklats och ungen börjar fattar grova misstankar? Inget fel i det, kan man tycka… så länge ungen nu inte är den enda i sin klass som försöker hålla kvar vid sin barnsliga oskuld och vill fortfarande tro oavsett argument, eller hot av stryk från andra barn.
MEN numera så håller en ny tradition på att födas i USA. Traditionen kallas “the Elf on the Shelf”, vilket innebär att man berättar på sin illbatting att Tomten har en spion i huset, sedan pekar man på en obehaglig docka i “Elf outfit”. Man berättar att var natt när ungen sover så traskar (springer, flyger, beamar, medelst spark, åsna, velociped.. jag vet inte) Elf-saten till tomten och skvallrar om ungens beteende. Och var morgon barnet vaknar så är Elf-saten på en ny plats i huset.. och under stränga orders från Tomten att inte säga något, bara lyssna och observera.
Perfekt extraförälder, och ett sätt att skuldsätta det olydiga barnet. Jag gillar det mycket. Management by skrämseltaktik. Man skulle kunna tro att jag lanserat det själv. Fast förutom den löjliga elfoutfiten, så känner jag att.. jag känner igen.. .just taktiken. Management by fear. Var har vi sett det innan? Just det, det är ju inom klassisk religion. Syndar du så gråter Jesus och skickar dig till Belsebubs förort. Där kommer du att lida på en skala mellan vara utanför Guds kärlek, eller tvångsbadas i en brinnande pöl av svavel. Och Gud är omniscient så det går inte att gömma sina synder, just som för Elfsaten.
Kan man hålla sin säd i schack nästan en månad om året med total skrämseltaktik, så ser jag inte det som en möjlighet att berätta sanningen för dem. Man kan ju till och med köra lite onda dockan taktik. När jag var liten så var min kompis lillebror rädd för basisten i Faith No More, och han fans ju bara som poster på väggen. Vad skulle inte kunna spridas om en faktiskt liten Elfdjävul? Sanningen kommer ändå senare, som ett brev på posten.. med allt vad det innebär. Då är det dags att börja skära sig för att livet är så hårt som tonåring.. som om det inte var hårt på min tid, eller alla tider sedan begynnelsen. Som jag sa för någon dag sedan. Menar man allvar med att skära sig, så ska man ge fan i rakblad och mattkniv… nyttja farsans fogsvans istället så det känns lite.
No comments:
Post a Comment